Donna Maria, som bodde ända uppe vid tjugoåttonde december, hade under dagen plockat sina första mogna citroner. Två flätade korgar fulla hade hon fått ihop. Nu var hon på väg nerför trappan för att lämna citronerna på torget, där de skulle säljas nästa morgon. Alfredo, senora Santos barnbarn, hade fått en visselpipa av sin vuxne bror samma dag och nu stod han gömd bakom ett olivträd alldeles intill trappan. När donna Maria klev förbi restaurang Daun på vänster sida och när hon nickat åt senora Santos på höger sida, visslade Alfredo så hårt i sin visselpipa att hans  kinder stod ut som två ballonger. Donna Maria blev så rädd att hon tappade båda sina korgar med citroner och själv tog hon ett steg i luften föll därefter raklång ner på nästa trappavsats. Citronerna hoppade, studsade nerför trappan och det var en syn att se alla stora och små som rusade ut för att jaga dem.
Donna Maria ömsom grät, ömsom grälade. Hon hade slagit sig ordentligt. Juanos mamma och pappa rusade ut för att hjälpa henne upp. Hon  kunde inte stödja på ena foten, så med hjälp av några gäster på restaurangen lyckades man bära in henne i skänkrummet och få ner henne på en stol. Juanos mamma fick med möda av hennes känga och svarta yllestrumpa.

Nere på torget i byn stod Tomaso Casini och jonglerade. Han var en vagabond som for land och rike runt och livnärde sig på de slantar han fick för sina cirkuskonster. Han hade varit med om mycket i sitt liv och förvånades inte över något. Därför såg han det helt naturligt att plocka upp de citroner som kom dansande ner mot honom från trappan och jonglera med dem. Publiken jublade och klappade i händerna och kastade extra mycket slantar i hans hatt.
Samtidigt var gamla senora Matrini på väg hem från dagens torgbesök. Hon hade handlat middagsmat, fiskfilé, grönsaker och oliver. Men hon kände på sig att hon hade glömt något. När så plötsligt tre citroner landade runt hennes fötter blev hon alldeles stel. Det var just citroner hon hade glömt. Senora Matrini var djupt religiös och ropade högt
-Herren är med mig.
I en portgång satt Marcello, byns svarta får.  Han hade haft en hård natt och nu satt han med spruckna läppar och ökentorr tunga och ömkade sig själv.
-Törsten har ingen lag, om jag bara hade något att släcka den med, tänkte han.
Strax hoppade en citron ner i hans ena trasiga toffel. Han stirrade en stund på den.
-Kunde ett delirium vara nära. Han satt alldeles stilla men när inget mer hände, tog han upp sin fickkniv, skar citronen mitt itu och sög begärligt ur saften.